Allvarligt talat

Jag är ingen expert på att lösa kriminalfall.  Men jag har problem med Dan Josefssons och hans anhängares agenda. 

I Quick-fallet kopplade DJ detta mycket snart, eller rättare sagt med en gång, till en kampanj mot att tro på de som fått upp bortträngda minnen. Lite absurt eftersom Bergwall/ Quick inte sade att han fått upp vare  sig bortträngda eller falska minnen. Han sade att han hade ljugit. Fallet hade ingen som helst relevans för frågan om bortträngda minnen. 

I Kevinfallet fanns en i alla fall implicit poäng - att man ska vara skeptisk när barn berättar hemska saker. Hos DJ:s anhängare blev denna implicita poäng snart helt explicit. 

I da Costa-fallet  ligger hans fokus på hur mammor kan använda sitt barn till att förtala den andre föräldern och beskylla den för övergrepp. Detta trots att barnets berättelse inte låg till grund för domstolens uttalande om styckningen av Catrine da Costa. 

I alla tre fallen används hans rekonstruktioner sedan av de som vill förneka övergrepp. Han har lyckats leta upp fall som "bekräftar" förövarförsvarares och övergreppsförnekares tre huvudsakliga favoritargument . Han vet om det. 

Han har uppenbarligen letat efter den typen av fall. Han driver en kampanj som inte endast handlar om dessa tre fall, utan som har denna gemensamma nämnare. 

Hans kampanjer får effekter. Ett exempel. Efter Quick-kampanjen plockade kanske ett tiotal stadsbibliotek i Stockholm  bort Judith Lewis Hermans fina bok "Trauma och tillfrisknande" från sitt sortiment. Den var inte längre politiskt korrekt. 

Han kan konkret ha rätt eller fel i alla dessa tre fall. Eller rätt i något eller några av dessa fall, och fel i något eller några. 

Men hans och  hans anhängares generaliseringar utifrån dessa förblir falska - och har ett syfte. 

Att han har valt just dessa fall är inte en tillfällighet. Han har valt dem med omsorg. 

Som sagt, Dan Josefsson har en agenda. Som inte är sympatisk.

Är det någon som minns Dan Josefsson?

Jag gör det, tyvärr. Han är den person som jag skrivit mest inlägg någonsin om. De kan faktiskt läsas här. En lista på hela 43 inlägg....(Och med detta blir det 44).

Jag hamnade nyligen i en dispyt ned någon som ansåg att jag varit alltför negativt inställd till DJ. Den anser inte jag. 

Om han hade lyckats hela vägen med sin kampanj mot existensen av bortträngda minnen hade alla de (och de är många, oerhört många) som trängt bort traumatiserande övergrepp inte blivit trodda av någon. Det skulle lett till mänskliga tragedier i en ofattbar skala.

Jag misstänker dessutom att Josefsson var helt medveten om detta.

Dessbättre lyckades han inte. Det är inte hans synsätt som blev det helt dominerande, som han hade hoppats. Om man ex.vis nämner honom för människor  som arbetar inom psykologi och psykiatri får man mycket ofta en irriterad grimas till svar. De vet ju att han hade fel.

Obehagliga minnen kan trängas bort, men minnet av Josefssons kampanj bör hållas levande. För att vi ska vara förberedda om det dyker upp någon ny figur som försöker med något liknande.

Tiden förändras, men mönstret går igen

I DN.se får vi idag se hur Dan Josefsson likt en modern variant på senator Joseph McCarthy försöker införa yrkesförbund för personer vars åsikter han inte gillar.

För McCarthy var det verkliga eller inbillade kommunister, för Josefsson verkliga eller inbillade anhängare av att traumatiska minnen kan trängas bort.

Såväl McCarthy som Josefsson har gjort stor skada.

Eftervärldens dom över senator McCarthy blev hård. Jag är djärv nog att betvivla att Dan Josefsson i framtiden kommer att få en så mycket bättre renommé...

  Joseph McCarthy, 1908-1957

I denma kusliga tomhet

Detta är huvudtiteln på Cajsa Lindholms bok om Thomas Quicks tankevärld, som kan beställas här.  Det är en modig bok.

Den är modig, därför att den vågar behandla terapin med Thomas Quick på ett sätt som går rakt emot det synsätt som slog igenom totalt i Sverige i och med Hannes Råstams och Dan Josefssons böcker,  och "dokumentärer". Dessa backades upp av en  nästan helt enig medieopinion, och presenterades som de tunga "definitiva” böckerna i frågan - som ansågs ha slagit ner allt motstånd.

Efter ett tag kom det dock motböcker, från Christer van der Kwast, Göran Lambertz, och Yrsa Stenius/ Seppo Penttinen. Men även dessa böcker gick runt frågan om terapin. På något sätt hade Josefssons karaktärsmord på Margit Norell varit så massivt, att ingen riktigt vågade försvara henne.

Ja, om man då bortser från  från den f.d. bloggaren NoBoyToy, som i en kommentar på min huvudblogg la ut detta (här hämtat från ett blogginlägg den 14 december 2013)

"Dan Josefsson som för närvarande skriker högst i debatten är galet onyanserad. Han gör en dokumentär som han kallar 'Kvinnan bakom Thomas Quick' och då syftar han på en avliden dam som inte längre kan försvara sig, vid tidpunkten för Quicks erkännanden ca 80-90 år gammal, Margit Norell, som ska ha varit HANDLEDARE för Quicks alla terapeuter under 10 års tid men som inte själv har jobbat med honom, knappt ens träffat honom vad jag förstår. Jobbade tanten ens heltid på Säter vid den åldern?

Den här äldre damen, utmålar Dan Josefsson i sin dokumentär, som om hon skulle ha haft enväldig kontroll/makt över alla terapeuter på Säter som jobbade med Quick under de ca 10 år som han erkände sina brott?

Inte nog med det - hon skall alltså också ha haft fullständig makt över hela brottsutredningen, samtliga inblandade polismän och åklagare samt även alla 5 olika domstolars nämndemän?

Personer som den här äldre damen, alltså skall ha haft enväldig makt över:


1. Överåklagare Christer van der Kwast.

2. Psykologiprofessor Sven Å Christiansson. (vittnar i rättegång)

3. Förhörsledare Seppo Penttinen.

4. Rättläkare Anders Eriksson som vittar om obduktionen av offren.

5. Psykolog Birgitta Ståhle.

6. Advokat Claes Borgström.

Alltså?? Jag skulle våga påstå att Dan Josefsson ägnar sig åt grovt förtal av den avlidne Margit Norell. Dan Josefsson måste ha en rejäl skruv lös."

Denna respektlöst uppfriskande kommentar hörde dock till undantagen....

Cajsa Lindholm är psykoterapeut, inspirerad av bland andra Margit Norell. Hon ger en ganska så positiv bild av Norell som person, som säkert kan chocka de som endast tagit del av Dan Josefssons demonisering.

När jag först tog del av Josefssons, påståenden insåg jag att namnet Margit Norell på ett vagt sätt lät bekant. Det dröjde ett tag innan jag kom fram var jag trodde jag sett det. Nämligen i förorden till några av de äldsta svenska utgåvorna av Erich Fromms böcker.

För det var där Norell startade:  en psykoanalytiker, som reagerade mot Sigmund Freuds mekaniska driftsteori, och som påverkades av neofreudianer som Erich Fromm, Frieda Fromm Reichman, Karen Horney och Harry Stack Sullivan.

Hon var med och bildade Holistiska Föreningen 1968, inspirerad av teoretiker som dessa. Det talar absolut till hennes fördel.

Att hon lämnade samma förening 1977 talar faktiskt också till hennes fördel. Holistiska föreningen höll då gradvis på att lämna teoretiker som Erich Fromm, och började i allt högre grad påverkas av Melanie Klein, förmodligen  1900-talets mest bisarra psykoanalytiker. Som på största allvar trodde att spädbarn var fulla med kannibalistiska fantasier om att förtära mammans inälvor....

Beskrivningen  av Margit Norells utveckling i Cajsa Lindholms bok är värdefull.

Tonvikten ligger dock på terapin med Sture Bergwall/Thomas Quick.

Nu hade aldrig Lindholm ansvaret för denna, trots att hon en period faktiskt var handledare på Säter. Det skulle förstås skapa oerhörda etiska problem med att diskutera en personlig terapi, speciellt då en terapi på en person som numera tar avstånd från både den terapeutiska processen och det som framkom i den. Det löser Cajsa Lindholm med att fokusera på Quicks egna offentliga  uttalanden om denna  - i boken Kvarblivelse och i intervjuerna med Janne Mattsson i boken "Gåtan Thomas Quick".

Det är svårt att ha några allvarliga invändningar mot detta. I och med dessa böcker gjorde Bergwall/ Quick terapierna till delvis offentliga. Det är helt legitimt att diskutera litterära texter av den typen, och Lindholm gör det dessutom på ett nyanserat och genomarbetat sätt.

Boken har inte i någon högre grad blivit uppmärksammad. Jag tycker att den borde bli det, i alla fall lite mer än vad som nu är fallet.

Det tolkningsföreträde som Josefsson, ivrigt  påhejad av en nästan hysterisk medieopinion, fick för sin syn på denna terapi, var så ensidigt att det definitivt blev osunt.

Där är Lindholms bok en nödvändig motvikt.

Nattsvart

Mitt under MeToo-kampanen får en av de personer som hävdar att vuxna och barn som berättar om övergrepp i barndomen alltid måste ha falska minnen om de inte mints allt hela tiden, Stora Journalistpriset.

Jag syftar förstås på Dan Josefsson, en man var agenda av döma av hans egna uttalanden och skriverier. ter sig nattsvart obehaglig bortom alla gränser. Och detta alldeles oavsett vad som hände i fallen Quick och Kevin.

Borde de inte ha frågat Josefsson först?

I Svenska Dagbladet skrev för några dagar sedan tio kvinnor på debattsidan* och argumenterade för att man borde upprätta en sanningskommision om anklagelserna om sexuella övergrepp och trakasserier. Det var en tänkvärd artikel, men här ska jag endast fokusera på debattartikelns inledande rader.

Där skriver de nämligen:

"Vi är tusentals kvinnor som har börjat berätta. Vi har berättat om sexuella trakasserier, ovälkomna närmanden, övergrepp och våldtäkter. För somliga har händelserna varit öppna sår, för andra djupt förträngda minnen, som väckts till liv när vi börjat prata om det."

I andra artiklar, även i SvD, skriver enskilda kvinnor om hur de lyckats tränga bort kunskapen om övergrepp från medvetandet men att den senaste debatten gjort att minnesbilder från dessa har dykt upp.

Det är värt att lyfta fram. Men det finns en person som torde bli ytterligt besvärad av detta. Det är Dan Josefsson, som under senare år har drivit en kampanj för att alla sådana minnen är moderna myter. inte existerar och att alla som säger sig ha fått upp sådana antingen ljuger eller har falska minnen.

Han får väl låta sig intervjuas i sitt husorgan Aftonbladet och förklara för dessa kvinnor att det de säger inte kan vara sant, och att de borde läsa en bok av Richard J McNally för att få reda på hur saker egentligen ligger till.

Nu inser kanske även Josefsson att han i just detta sammanhang kanske gör bäst i att hålla tyst. Men man kan ju aldrig helt vara säker - när det gäller den mannen....

-----------------------------------------

*Debattartikeln kan på nätet tyvärr endast läsas av SvD:s prenumeranter.

Kevinfallet visar inte att barn är lättpåverkade

Det finns två olika versioner av Kevinfallet. Dels den "gamla", att två barn begick ett mord på ett tredje, och sedan erkände det i polisförhör.

Dels den nya, som framförallt förts fram av Dan Josefsson. Den går i princip ut på att de två barn som anklagades för mordet, tvingades genomgå långa, tortyrliknande förhör för att fås att bekänna något de inte hade gjort.

Men trots denna enorma press erkände de aldrig.

Nu används detta fall av de som hävdar att barn gärna berättar om att de utsatts för övergrepp om de får lite ledande frågor. Det är helt obegripligt.

Dessa personer ansluter sig alltså till den version som Josefsson ger i sina program. De inser inte att denna inte på något sätt stöder deras tes.

Den visar inte alls på att barn är lättpåverkade. Snarare visar den att barn är oerhört svårpåverkade. Att de trots en oerhörd press inte ger med sig.

Den "gamla" versionen stöder inte heller tesen om hur lättpåverkade barn är, så varför använder sig personer som driver den tesen av Kevinfallet?

Det påminner lite om hur anhängare av att det är lätt att få upp falska minnen använder sig av Quick/Bergwall-fallet, utifrån Dan Josefssons beskrivning. Med ett åtminstone implicit stöd från Josefsson själv.

Men dennes beskrivning gav ju snarare en bild av en hur en person utsätts för en enorm påverkan att ”minnas” utan att få ett enda falskt minne.För Bergwall säger ju att han ljög hela tiden, och mycket väl visste att han ljög.

Så de som vill ifrågasätta barns trovärdighet, liksom de som påstår att vuxna lätt får falska minnen av övergrepp, använder sig här av två scenarior som om något i så fall faktiskt visar på motsatsen.

Man kan ju fråga sig varför.

Kevinfallet och den komplexa verkligheten

Det är helt uppenbart att många av de förhör som barnen utsattes för i Kevinfallet var förfärliga. Det är tveklöst så. Det är naturligtvis viktigt att avslöja detta.

Men detta innebär inte att det inte finns agendor av det mer olustiga slaget hos de som först tagit upp, och hos många som driver, frågan. Observera - jag skriver "många", inte "alla".

Om man ser vilka som mest entusiastiskt hyllar Dan Josefsson idag kan man finna många som i åratal drivit kampanjer för att man inte ska tro på barn och/eller vuxna överlevare när de berättar om övergrepp.

Och, ja, Josefsson är själv en av dem.

Och redan nu kommer kommentarer i de stora media som otillbörligt generaliserar utifrån Kevinfallet.

Se bara på denna, från psykologen Julia Korkman, på SVT:s webbsida.  ´

"Problemet är att små barn är mycket fantasifulla, om man utsätter dem för ledande förhör och ber dem spekulera kan de hitta på saker.

– Det finns många dokumenterade fall i historien där barn har hittat på alldeles fruktansvärda saker, om sexuella övergrepp, mord, satanistiska ritualer."

Hennes kommentarer i sin helhet kan läsas här.

Nu är det ju så att i de fall som det här handlar om har det nästan aldrig bevisats att barn har "hittat på" något. Det handlar nästan alltid om kontroversiella fall, där somliga anser att barnen just hittat på, medan andra på ofta mycket goda grunder anser att det finns mycket som talar för barnens berättelser.

Men det hindrar inte Korkman att kategoriskt låta som att det handlar om mängder av solklara fall.

Jag är inte alls förvånad. Det är så det brukar låta,

Och en lång tid efter Kevinprogrammen kommer vi med all säkerhet att få höra den typen av självsäkra utsagor - ännu oftare...

Lisinski, Josefsson och Kevinfallet

/Från min huvudblogg 10/5 2017/
---------------------------------------------------
PS 22/ 6. Får plötsligt syn på en twitterkommentar som länkar till detta inlägg och tillägger: "Såhär blir det när bortträngda minnen-rörelsen försvarar rättsröta". Det gör jag ju inte alls, vilket alla kan se som även läst mina andra inlägg om frågan. Jag endast påpekar att de som hårdast drivit fallet även har andra, bakomliggande, mindre roliga, motiv./
---------------------------------------------------
Både Dan Josefssons och DN:s reportage om Kevin-fallet har fått stor uppmärksamhet. En del naiva själar verkar uppriktigt tro att dessa huvudsakligen har tillkommit i en genuin önskan att värna om barns rättssäkerhet

Men det ligger troligen en hel del annat bakom. En av de som var inkopplade på DN:s reportage var en viss Stefan Lisinski, som under åratal drivit linjen att barn ljuger om att de utsatts för övergrepp. Speciellt om de får minsta antydan till "ledande frågor". Denna linje har han drivit framgångsrikt. Och har de senaste åren dominerat DN:s bevakning av frågor om övergrepp mot barn.

Och vad gäller SVT:s program har det alltså gjorts av Dan Josefsson, som alltsedan sin ”dokumentär” om Quick-fallet ettrigt har drivit linjen, att inte endast återkallade minnen av egna mord utan även återkallade minnen av övergrepp i barndomen alltid är falska och att - följaktligen - alla som säger sig ha fått upp sådan minnen antingen ljuger eller har falska minnen.

Alltså. De program och artiklar som vi har kunnat ta del av om Kevin-fallet i SVT och DN kan ytligt sett te sig som ett enkelt och ärligt försvar av barns rättssäkerhet. Det låter sympatiskt, förvisso.

Men om man ser lite på de som drivit frågan, och på logiken i hur de lägger upp saker nu, är det en sak vi kan vara säkra på. Precis som Quick-fallet efter ett tag framförallt kom att användas som ett slagträ mot de som fått upp bortträngda minnen från barndomen, kommer barns påstått falska erkännanden av mord att användas mot barn som berättar om våld och övergrepp de utsatts för själv.

Och detta alldeles oavsett vad som egentligen hände i dessa båda fall.

Det är nog inte framförallt så att DN och Josefsson plötsligt börjat ömma för just barnen i Kevinfallet. De och deras anhängare kommer efter ett tag att använda fallet för att slå mot barn som skräckslaget berättar om helt andra saker.

Var så säker på det.

PS. Utan att ta ställning i sakfrågan vill jag ändå länka till Göran Lambertz kommentar på sin blogg. Han ställer frågor som man i alla fall kan fundera på.
-------------------------------------------------------------------------
TILLÄGG 18/5.
Och redan nu - en av de som uppskattar Josefsson, psykologen Julia Korkman, generaliserar på SVT på detta sätt utifrån programmet.

"Problemet är att små barn är mycket fantasifulla, om man utsätter dem för ledande förhör och ber dem spekulera kan de hitta på saker.

– Det finns många dokumenterade fall i historien där barn har hittat på alldeles fruktansvärda saker, om sexuella övergrepp, mord, satanistiska ritualer."

Blir någon förvånad?
 ---------------
TILLÄGG 2
Monica Antonsson, som jag länkade till ovan, har förståeligt nog invändningar mot att kallas "naiv", och verkar tro att jag anser att programmen inte borde ha gjorts. Det anser jag nu inte alls, jag tycker bara att hon i sina entusiastiska kommentarer borde ha ha tänkt lite på den (inte alltför) dolda agenda som faktiskt finns hos de som gjort reportagen.

Hennes kritik mot mig kan läsas här.

Dan Josefsson mötte motstånd

Om det finns något som fungerar som kräkmedel på mig är det Dan Josefsson.

I denna debatt från 2014 mötte han för en gångs skull faktiskt rejält motstånd. Han blev följaktligen ganska så arg, förolämpade en av deltagarna, och närmast buades ut av publiken.

Det är riktigt intressant. Inslaget börjar ca 27.20 minuter in i avsnittet och håller på till slutet..

Att "tro på bortträngda minnen" - eller att "sympatisera med kommunismen"

Dan Josefsson fortsätter med sina märkliga utgjutelser i sitt husorgan, Dagens Nyheter.

I detta hans senaste inlägg kan man med intresse notera denna centrala formulering:"Sensationellt nog bekräftar Lambertz explicit i sin DN-artikel att han tror på 'bortträngda minnen'."

Härmed har Göran Lambertz i Josefssons egenartade världsbild gjort sig skyldig till något av en central dödssynd. Att (i likhet med tiotusentals forskare, psykiatriker, och terapeuter, för att inte tala om bildade lekmän) "tro på bortträngda minnen" spelar nämligen ungefär samma roll i Josefsssons demonologi som att "sympatisera med kommunismen" gjorde i senator Joseph McCarthys.

Om man konstaterar ("tror på") att traumatiska minnen kan trängas bort från medvetandet bör man - enligt Josefsson - inte endast kedjas fast vid en symbolisk skampåle utan också socialt mariginaliseras och - helst av allt - också få yrkesförbud (Josefsson har krävt att Sven Å Christansson inte ska få undervisa vid Stockholms Universitet!*).

Joseph McCarthy terroriserade debatten i USA under en period från ungefär 1949 till 1954. Josefsson har terroriserat debatten i Sverige i ungefär ett och ett halvt års tid. Jag är dock förvissad om att synen på denne man om ungefär tio år inte kommer att vara så där värst mycket mer positiv än hur man idag ser på senatorn från Wisconsin.
-----------------------------------
*Nu "tror"Christansson endast mycket, mycket marginellt på "bortträngda minnen",  men det bryr sig inte Josefsson om. Lika lite som McCarthy brydde sig om att många av de "kommunister" han ville sätta dit var en salig blandning av socialdemokrater och liberaler.

Dan Josefssons nedgång... och fall?

Dan Josefssson, som för bara något halvår sedan närmast sågs som en medborgare höjd över alla misstankar och all kritik, får idag se sina luftslott gradvis dekonstruerade.  Hela byggnaden ser ut att falla sönder. Se exempelvis Claes Borgströms inlägg i självaste DN idag.

2013 års "folkbildare" måste uppleva sin situation som aningen prekär. Det finns dock lika lite anledning att få någon empati med honom som det en gång fanns att få det för senator Joseph McCarthy 1953-54.

Min enda kommentar idag till det drama som så sakta håller på att närma sig någon form av vändpunkt är att använda ett uttryck som är ganska så vanligt, i just USA.

"What goes around comes around".

Yrsa Stenius om Josefssons "recension"

Nu tvingas även Aftonbladet att  ta in kritiska synpunkter på sitt monumentalt ensidiga stöd till Dan Josefsson. Här ett mycket bra inlägg av Yrsa Stenius.

Senator McCarthys  storhetstid varade mellan 1949 och 1954. Man kan ju hoppas att Josefssons blir kortare.

Är jag VERKLIGEN agnostisk i Quick-fallet?

På ett kommentarsfält har någon frågat sig om jag verkligen är så agnostisk i frågan om Thomas Quicks skuld som jag hävdar. Jag beskriver ju många som hävdar att han är oskyldig i mycket negativa termer och flera av dem som verkar argumentera emot detta på ett mer positivt sätt. Det låter ju inte så neutralt. Eller så insinueras det...

Jo, jag är agnostisk om Quick-fallet. Jag kan tänka mig att han verkligen erkände mord han inte begått för att få mediciner och uppmärksamhet.

Men jag kan också tänka mig motsatsen - att han verkligen var skyldig och att i så fall medicinerna hjälps honom att minnas bättre.

Jag är inte mycket för att lösa mordfall. Jag tillhör inte dem som efter att ha läst hälften av en pusseldeckare kan lista ut vem mördaren är. Jag brukar fatta det först när författaren själv avslöjar det. Jag orkar dessutom inte sätta mig in i alla diskussioner om benbitar. likhundar och sådant.

Men det finns en aspekt av debatten jag behärskar. Det är den som handlar om bortträngda minnen. Och då inte i anknytning till Quick, utan i allmänhet. Quick hade kanske bortträngda minnen som han fick upp - eller han kanske ljög för att få fördelar. Jag har ingen aning. Jag har ingen åsikt och kommer inte att skaffa mig någon, om inget väldigt oväntat sker.

Men jag vet att det finns överväldigande belägg för att minnen av övergrepp kan försvinna och sedan komma tillbaka. Och jag vet det i de flesta av dessa fall är den mest sannolika förklaringen en som inkluderar någon form av bortträngning  som mekanism.

Jag vet också att nästan alla som under åren kampanjat för Quicks oskuld har gjort det som ett led i en kampanj mot att bortträngda minnen existerar. Jag vet att de nästan alltid gjort det på ett ohederligt sätt och att de i en del av fallen har helt uppenbara dolda agendor.

Jag vet att alla dessa - och i synnerhet Josefsson - systematiskt mörkat det bevisade faktum att återkallade traumatiska minnen gång på gång bevisats vara sanna. Jag vet att de systematiskt undviker dessa fakta, och undviker att diskuterat de forskare som lagt fram dessa. Jag vet att de hyllar den ena extremkanten i framförallt den amerikanska  debatten och mot bättre vetande presenterar den som "vetenskapens syn".

Jag vet också att denna kampanj skadar alla människor som utsatts för övergrepp, men som inte mints detta hela tiden. Jag vet att detta drabbar barn, och vuxna som i efterhand börjar minnas (och även sådana som fått fram belägg och bevis i efterhand). Jag vet att de flesta som gör sig skyldiga till dessa mediala kränkningar inte agerar naivt, utan av allt att döma MEDVETET mörkar detta.

Jag vet att de stora media också medvetet undviker att behandla dessa frågor på ett seriöst sätt. De har slutit upp bakom kampanjen , och väljer att publicera det som stöder den. Och refusera allt annat. Det gäller i synnerhet Sveriges största tidningar, Aftonbladet och Dagens Nyheter.

Sitter här med en ångest som gör att jag knappt kan hålla mig över ytan. Jag skulle få mer lugn om jag lämnade ämnet, och endast skrev om ex.vis folktro, astronomi,  religion och politik. Och vackra minnen från min grundskoleklass.

Men jag kan inte låta bli att ta upp ämnen som bortträngda minnen och övergrepp Jag har personliga anledningar till detta - men även en desperat önskan att komplettera den extremt vinklade debatten. Det ger mig inte mindre ångest. Tvärtom.

De stora medias ensidighet är så deprimerande, men ställer också oroande frågor om vilken värld vi lever i. Och det klarar jag inte av att bara strunta i.

Det känns ensamt. Det känns otäckt. Men jag säger faktiskt samma sak som Luther en gång lär ha sagt: Här står jag ock kan inte annat..

Åsa Linderborg - Daddys Girl?

I Valerie Solanas fantasifulla skrift "Scum Manfest" finns uttrycker "Daddys Girls". Det syftar på kvinnor som mot bättre vetande underkastar sig macho-män, idealiserar dem och gränslöst beundrar dem.

Inte för att jag på minsta sätt stöder Solanas superbiologistiska "analyser" men begreppet "Daddys Girls" är ibland riktigt användbart.

Vad sägs om Åsa Linderborgs mer än devota beundran av vår senaste macho-hjälte, Dan Josefsson?

I Aftonbladet låter hon just denne "hjälte" recensera Göran Lambertz Quick -bok, trots att hon är väl medveten om att detta är i strid med alla journalistiska principer, eftersom Josefsson är en av de huvudanklagade i Lambertz bok. Det motiverar hon i en efterföljande kommentar med att Josefsson "efter åratals djupdykning kan den här frågan bäst".

I samma andetag säger hon för övrigt att "alla, utan undantag, som satt sig in i det stora ämnet har blivit övertygade om att historien om Thomas Quick/Sture Bergwall är en rättskandal av monumentala mått". Alla utan undantag? Vad sägs om de kunniga personer som stöder Lambertz i frågan, alltifrån Yrsa Stenius till Kristina Hultman. Tillhör de kanske inte människosläktet?

Men Linderborgs kultliknande beundran för Josefsson har under lång tid tagit sig många andra uttryck.. En gång angrep hon till exempel Etienne Glaser för att han försiktigt antydde att Josefsson kanske hade någon form av dold agenda. Det drev Lindeborg till raseri och fick henne att börja skria om att Glaser var en "kuslig röst inifrån Quick-sekten" .

Varför då?

Linderborg skrev sålunda: "Glaser vägrar även se Dan Josefsson som en yrkesman. Josefsson, menar han, drivs inte av journalistens jakt på sanning utan har andra motiv. Vilka de är talar han inte om, men han låter förstå att de finns nånstans i Josefssons känsloliv.
Att läsa Glasers text är som att se rätt in i den sekt som Josefsson beskriver. Det är mycket intressant. Och mycket obehagligt."

I Åsa Linderborgs ögon är Josefsson uppenbarligen ofelbar. Inte nog med att han är den enda som vet allt om Quick-fallet (ungefär som Einstein i det tidga 20-talet ansågs vara den enda som behärskade relativitetsteorin!), vilket gör att han är den ende som bör få recensera sin huvudmotståndares bok, han är tydligen också den perfekta journalisten som är garanterat fri från alla dolda agendor.,

Här är det inte marxisten i Linderborg som talar, det är avgudadyrkaren. Josefsson verkar för Linderborg vara den perfekte mannen, det oslagbara geniet och den intellektuellt rena hjälte som är helt fri från ALLA biavsikter.

Den rene, den ofelbara... Det är ungefär så som rebellrörelsens medlemmar såg på Francisco Sarrion en gång i tiden. Hur DET slutade kan man läsa om i Torbjörn Säfves bok Rebellerna i Sverige från 1971.

Nu kommer förstås inte Linderborg att sluta som rebellrörelsens medlemmar.. Hon är en högavlönad skribent som har sitt på det torra, Hon BEHÖVER inte bedriva personkult. Men av någon anledning  gör hon det ändå.

Som sagt - Valerie Solanas "analyser" är ju inte myckett att hänga i julgran. Men i just det här fallet verkar hon märkligt nog vara den som bäst beskrivit den mentalitet som bäst förklarar Linderborgs  devota beundran för mannen som valt att ägna sitt liv åt att bekämpa alla som "tror" på bortträngda minnen.

"Mysterium 24"

För ett tag sedan googlade jag på några sökord och då plötsligt ramlade jag på en länk med den mystiska titeln Dan Josefssons egna bortträngda minnen. Den visade sig gå till en intressant artikel, som låg på en blogg jag inte sett förut, med det fantasieggande namnet Mysterium 24.

Den verkar fokusera på att försvara numera oortodoxa åsikter om Quick-fallet, men  har också annat, om ex.vis Julian Assange och styckmordsfallet.

Jag tänkte lägga ut den på min blogglista, men den hade inget "normalt" bloggflöde i teknisk mening, så den gick inte att lägga in där. Så jag lägger upp länken här istället.

Jag vill påpeka två saker. För det första har jag ingen klar åsikt om Quick-fallet. Men jag anser att den ensidighet som media visat de senaste åren gör att det är angeläget att olika motvikter mot Josefssons etc bild bör få komma fram.

För det andra har jag bara läst en liten del av vad som står i bloggen. Den är både ovanligt välinformerad och välskriven. Men jag kan förstås inte utesluta att det kan finnas partier som jag inte alls kan hålla med om. Jag säger det på förekommer anledning, för när jag för några år sedan länkade till en blogg som ettrigt drev åsikter om ett visst rättsfall försökte en debattör genom någon sorts guilt by association-resonemang ställa mig till svars för några mindre lyckade saker som hade stått där.

Jag tycker att "Mysterium 24" är av intresse. Därför tipsar jag om den här...

Kim Jung Josefsson

Dan Josefsson verkar ju vara en hysteriker med totalitära drag. I en debattartikel på DN/Kultur är han upprörd över att två jurister, en polis, en journalist och en minnesforskare som inte delar hans åsikter om Quickfallet då och då samlas i en stuga i Dalarna för att prata.

"Det är inte det slut på Quickeran som jag hade önskat mig" klagar Josefsson. Nej, det enda "slut" han skulle ha gillat är väl ett där alla som inte tycker som honom skulle tvingas till att hålla käften, och inte ens dryfta sina åsikter privat.

Man kan ju vara glad över att vissa önskedrömmar inte går i uppfyllelse. Och dessutom innerligt hoppas att Dan Josefssona inflytande på det politiska beslutssystemet även i fortsättningen kommer att förbli ganska så begränsat.

Mycket bra om Dan Josefsson och bortträngda minnen

Det har kommit ett mycket bra inlägg av David Munck på Feministiskt Perspektiv, som kritiskt diskuterar Dan Josefssons syn på bortträngda minnen.

Det är sådant man skulle vilja se något av i de större media, men de brukar närmast paniskt undvika den typen av perspektiv....

Men nu finns detta inlägg och förtjänar att spridas så mycket som möjligt. Läs det!

Christer van der Kwasts bok - en summering

Jag har nu läst ut van der Kwasts bok. Jag läser numera långsammare än förut pga olika problem med synen, så det har tagit ett tag.

Det första jag vill säga är att den inte har gett mig någon form av Eureka!-upplevelse om hur sanningen EGENTLIGEN ser ut i detta komplexa rättsfall. Det är inte så konstigt. Jag är inte en person som i trassliga indiciehärvor lätt kan bilda mig några grundade (eller ens ogrundade) tvärsäkra åsikter om hur saker ligger till. Det gäller även i fiktiva fall. Jag tillhör inte de som redan i mitten av en Agatha Christe-deckare lyckas lura ut vem mördaren är. Nej, jag brukar aldrig ens fatta det efter att ha läst nio tiondelar av en pusseldeckare....

Jag är och förblir agnostisk i Quick-fallet. Men jag måste säga att jag har fått en mycket större förståelse för de som förvarar de tidigare domarna. Det är inte en riktigt så absurd ståndpunkt som media vill ge intryck av.

För det andra vill jag säga att Kwast ger intrycker av att vara en ärlig människa, Han har - i motsats till Josefsson och Råstam - ingen underliggande agenda som handlar om något annat. Dessa två författare styrs/styrdes uppenbarligen av sin önskan att kunna slå mot "tron" på bortträngda minnen. Det visade Råstam redan innan Quick-historien, i samband med det så kallade Ulf-fallet. Och när det gäller Josefsson är det uppenbart i närmast allt han skriver.

På det sättet inordnar sig dessa herrar - vare sig de vill det eller inte - i samma olustiga övergreppsförnekartradition som figurer som Ralph Underwager, Richard Gardner, Elizabeth Loftus, Max Scharnberg, Pelle Svensson - och organisationer som False Memory Syndrome Foundation och Victims of Child Absue Laws. Bland dessa övergreppsförnekare finns ju många som med rätta också måste definieras som rena förövarförsvarare.

För det tredje skriver van der Kwast balanserat, sakligt och dämpat - i motsats till det uppskruvade, på gränsen till hysteriska tonfall man ofta kan finna hos Råstam och (än mer) hos Josefsson.

För det fjärde visar Kwast i många exempel på myriader av saker som helt enkelt verkade stämma, ska man säga, alltför bra, i Quicks bekännelser. Det är mycket svårt att avfärda allt detta som cold reading, KB-studier, läckor och en systematisk taktik från denne drogade patient. Det kanske var så i alla fall, men min i sammanhanget ganska så begränsade fantasi sätter nog stopp där.

För det femte visar Kwast "bortom rimligt tvivel" på sidorna 238-265 hur Råstam i presentationen av sin prisbelönta research lägger fram en uppseendeväckande stor del rena sakfel, alla med det uppenbara syftet att "förbättra" den egna storyn.

För det sjätte visar han på sidorna 267 ff hur resningarna och de nästan automatiskt följande avskrivningarna av åtalen på det mest lättsinniga sätt undvek alla de komplikationer som skulle uppstått vid nya rättegångar. Resningar vid fällande domar leder annars i princip alltid till nya rättegångar - Joy Rahman, Bo Larsson, Södertäjefallet 1994, Umeåfallet 1993, Motalafallet 2008 etc. - och här är alla Quickdormarna ett stort undantag. Inte nog med det, Kwast visar att i den närmast panikartade önskan att få saken ur världen så snabbt som möjligt missade man de mest elementära saker.

Exempelvis var förhören med Bergwall inför dessa resningar inte endast slarviga - man lät bli att följa upp vad som ser ut som rent absurda uttalanden från honom - som i alla fall Kwast själv inte verkar tveka att se som uppenbara lögner.

Det är möjligt att någon kommer att visa att alla de problem som Kwast tar upp här är en optisk villa, som lått kan få någon rimlig förklaring. Men jag tvivlar.

En annan sak som boken endast snuddar vid är hur de stora media redan från början tog ställning. Vi fick en hop av ensidiga, subjektiva artiklar, som bara tog upp den ena sidans argument,. Kwast har ingen bra förklaring till detta, men jag tror att det finns en sådan.

I alla rättsfall där bortträngda minnen av övergrepp spelar en roll avspeglar de stora mediernas bevakning en form av önskan att kunna avfärda detta för många så obehagliga begrepp. Det är inte precis någon tillfällighet, Det har sina bestämda sociala orsaker.

Och så länge styrkeförhållande i samhället ser ut som de gör idag kommer denna situation tyvärr att bestå.

Lynchmobben i Expressen, DN och AB

Tre av de fyra största Stockholmstidningarna kommenterar det faktum att Christer van der Kwast kommit ut med en bok om Quickfallet med att låta Dan Josefsson och Jan Guillou, som inte har läst boken, säga att det är en värdelös bok som inte borde ha getts ut och dessutom kryddar detta med några oförskämdheter om van der Kwast som person.

Endast SvD försöker hålla en anständig nivå, intervjuar van der Kwast om den bok han just gett ut, och väntar med att låta hans fiender, som alltså inte har läst den, säga att den är skit.

Expressens, DNs och ABs beteende är faktiskt en skam för svensk press...